Jag tänker på dig ofta, kanske mer än jag borde. När jag är på gymmet har jag den där känslan av att du kommer gå in genom dörren när som helst och det gör att jag inte kan slappna av. En blandning av oro och förväntan, kan inte riktigt föreställa mig hur det skulle kännas att se dig igen, men jag skulle gärna vilja uppleva det. 

 

Om jag fick önska mig en sak så skulle det nog vara det, att få krama om dig igen och se ditt underbara leende. Du gav mig så otroligt mycket bara genom att finnas och jag avgudade dig som om du vore min lillebror eller kanske min son. Det var en kärlek som var enkel och ren. 

 

Jag var inne på din sida på facebook, jag ser vad alla skriver och jag inser att jag är långt ifrån ensam om att idolisera dig som jag gör. Du var en hjälte av den bästa sorten. Jag ser hur dom älskade dig, och hur dom saknar dig nu. Jag hoppas att du också ser det. 

 

Det är mer än två år sen du togs ifrån din familj och alla dina vänner, jag har fortfarande inte insett vad som hänt. Det jag vet är att jag saknar dig!