Jag har svårt att hitta vänner, svårare att behålla dom. Hittar oftast destruktiva förhållanden där jag antingen är den drivande eller den som drivs. Jag har ofta en känsla av att inte vara viktig, att inte räknas. Dom flesta dagarna är min telefon tyst och livlös, som om jag inte hade vänner alls. Sällan tar någon annan första steget, oftast är det jag som måste ta kontakt och be om träff. Känner mig till största delen jobbig, som en andrahandsvän. Jag kan ju inte säga att det är så, jag vet ju inte hur mina vänner faktiskt tänker om mig. Det är bara så det känns och det kan lika gärna vara min låga självkänsla eller så är det ett faktum.

 

Det är småsaker, som att många av mina vänner inte har haft "tid" att träffa mig ännu trots att det har gått över en månad sen jag kom hem. Att ingen kom till turkiet för att hälsa på, som om dom inte saknar mig, som om jag inte alls är viktig. Så kan det väl få vara, men kan man inte säga det då?

 

Det gör ont att inte veta, ofta känns det som om jag ska gå sönder. Hur mycket kan man bry sig om sig själv när man inte ens är värdig andras omtanke? Kanske är jag en dålig person, kanske jobbig...jag vet inte. För det är ju det som är problemet. Att folk inte är ärliga utan håller god min. Artighet och en vilja att undvika jobbiga situationer gör att man hellre låter saker rinna ut i sanden än att tala om vad som stör, vad den andra gör för fel. Kanske behöver jag för mycket, kanske behöver jag för lite.

 

Det gör ont. Det gör så fruktansvärt ont att gråta av ensamhet, att inte veta vem man kan ringa när det smärtar, att inte känna sig bekväm att vända sig till någon. Världen är farlig då, den skörheten är inte accepterad. Att känna att man inte kan vara sig själv för att då  kanske dom sköra banden man bygger med andra brister. 

 

Konstant känna sig falsk, som en lögnare. 

 

Det här är ärligt, kanske för ärligt. Det är dock så jag känner, och jag kan vara ensam det vet jag. Jag skulle bara vilja veta varför mina vänner väljer andra framför mig. Varför jag bara får smulor av deras tid medans dom får all min. Varför jag gör tid för do medans jag gång på gång får nekande svar eller inställda träffar. 

 

Ta det inte fel, jag ömkar inte mig själv. Jag gråter inte över människor, bara av min egen ensamhet. Jag anklagar ingen, jag anser inte att det är fel bara att det ibland är jobbigt och gör ont eftersom jag inte förstår varför det ser ut som det gör.