Kommer du någonsin förstå vad du utsätter mig för?
Du finns i mina tankar, trots att jag för länge sen lämnade dina...
In my heart,in my mind and forever in my soul....
Jag har mot all rimlighet bokat en resa till Amsterdam, ett par dagar bara. Med en vän, för att jag behöver komma bort igen, behöver se nåt nytt, skaffa mig nya ögon. Jag har inget jobb och inga pengar men det är värt det för jag går under här. Jag vill inte alls vara här eller göra det jag gör, finns stunder då jag bara vill skrika rakt ut i frustration över hur mitt liv här faktiskt ser ut.
Det finns inget värde i det jag har, inget alls.
Jag önskar att jag hade tänkt över resan till Turkiet bättre så att den hade varat längre. Inte för att Turkiet är nåt drömland där jag vill ha min framtid, utan för att Sverige är min mardröm. Känns som om jag druknar här.
Känner mig gammal här, som en person som levt sitt liv och nu sitter ensam med sina minnen och det finns inget bra i det. Inget vackert eller stimulerande, bara en annalkande död.
Vänskap är en lustig sak, en familj du får välja...
Jag har svårt att hitta vänner, svårare att behålla dom. Hittar oftast destruktiva förhållanden där jag antingen är den drivande eller den som drivs. Jag har ofta en känsla av att inte vara viktig, att inte räknas. Dom flesta dagarna är min telefon tyst och livlös, som om jag inte hade vänner alls. Sällan tar någon annan första steget, oftast är det jag som måste ta kontakt och be om träff. Känner mig till största delen jobbig, som en andrahandsvän. Jag kan ju inte säga att det är så, jag vet ju inte hur mina vänner faktiskt tänker om mig. Det är bara så det känns och det kan lika gärna vara min låga självkänsla eller så är det ett faktum.
Det är småsaker, som att många av mina vänner inte har haft "tid" att träffa mig ännu trots att det har gått över en månad sen jag kom hem. Att ingen kom till turkiet för att hälsa på, som om dom inte saknar mig, som om jag inte alls är viktig. Så kan det väl få vara, men kan man inte säga det då?
Det gör ont att inte veta, ofta känns det som om jag ska gå sönder. Hur mycket kan man bry sig om sig själv när man inte ens är värdig andras omtanke? Kanske är jag en dålig person, kanske jobbig...jag vet inte. För det är ju det som är problemet. Att folk inte är ärliga utan håller god min. Artighet och en vilja att undvika jobbiga situationer gör att man hellre låter saker rinna ut i sanden än att tala om vad som stör, vad den andra gör för fel. Kanske behöver jag för mycket, kanske behöver jag för lite.
Det gör ont. Det gör så fruktansvärt ont att gråta av ensamhet, att inte veta vem man kan ringa när det smärtar, att inte känna sig bekväm att vända sig till någon. Världen är farlig då, den skörheten är inte accepterad. Att känna att man inte kan vara sig själv för att då kanske dom sköra banden man bygger med andra brister.
Konstant känna sig falsk, som en lögnare.
Det här är ärligt, kanske för ärligt. Det är dock så jag känner, och jag kan vara ensam det vet jag. Jag skulle bara vilja veta varför mina vänner väljer andra framför mig. Varför jag bara får smulor av deras tid medans dom får all min. Varför jag gör tid för do medans jag gång på gång får nekande svar eller inställda träffar.
Ta det inte fel, jag ömkar inte mig själv. Jag gråter inte över människor, bara av min egen ensamhet. Jag anklagar ingen, jag anser inte att det är fel bara att det ibland är jobbigt och gör ont eftersom jag inte förstår varför det ser ut som det gör.
Det har alltid varit du och jag, så länge jag kan minnas...
Jag träffade mitt ex R i förrgår, det har gått ett och ett halvt år sen vi sågs sist och när jag såg honom gick det en rysning genom kroppen. Vi träffades för tio år sen och har varit på och av sen dess. Jag älskar honom, kommer nog alltid göra det. Han har gjort mig mer illa än någon annan, och jag har gjort honom grymt illa tillbaka. Det känns inte som om vi leker lekar, men vi kan aldrig stanna tillsammans. Vi verkar inte kunna hålla oss ifrån varandra heller.
Vi pratade lite, kysstes när jag skulle gå. Det borde kanske ha känts konstigt men det kändes helt normalt. Som det alltid gör, tills nån skit händer.
Jag förstår inte mig själv när det kommer till honom. Jag är ganska hård och ger sällan någon en andra chans och definitivt inte en tredje eller fjärde, men han har fått hundra. Visserligen har det inte ALLTID varit hans fel, men ändå.
Jag vet inte om det är meningen att vi ska vara tillsammans men att det bara är el tid, eller om det är meningen att vi ska vara ifrån varandra och vi bara kämpar emot.
Hur vet man?
The winner takes it all....
Jag har jobbat i helgen, som black jack dealer. Det är fyra år sen jag var i närheten av ett blackjack bord och jag var sjukt nervös när jag ställde mig bakom bordet utan några förberedelser. Bra gick det som tur var och jag skojar inte när jag säger att jag hade dom TREVLIGASTE gästerna nånsin i fredags. Till största delen ett och samma kompisgäng med killar som var lugna,glada och roliga. Helgen kunde inte ha börjat bättre. På lördagen var det mer spel och mer blandat med folk men alla var trevliga så jag är helt nöjd med helgen. Hoppas dock att det fortsätter såhär med jobb varje helg så kanske jag kan försörja mig snart, måste dock ha jobb på fler dagar så jag kan lägga undan lite oxå. Är så sugen på att fira nyår i Turkiet. Helst i ankara hos Dilara men om jag inte får in pengar snart är det kört.
Det var en hel del som hade kul åt min tatuering i helgen (har en black jack tatuerad på armen). Jag började ju som dealer för sju år sen och det förändrade mitt liv på många sätt, bland annat fick det mig att inse att mitt förhållande behövde ta slut, jag fick möjlighet att flytta och en hel del annat hände. Jag fick i princip ett helt nytt liv, bytte vänner och tog mig ur en massa gamla tråkiga mönster. Blev mer social och släppte på en hel del hämningar.
Jag har funderat på att tatuera in nåt som markerar denna förändring och i somras bestämde jag mig för just en black jack som består av spader kung och hjärter ess.
