Counting the days....
Jag pluggar till högskoleprovet och det SUGER! Det finns få saker jag avskyr så mycket som matte. Jag har inget intresse, är inte duktig på det och tycker absolut inte att det är kul eller intressant. Det är dock nödvändigt.
Jag har inte lämnat huset på hela sen i fredags, är trött på dom här väggarna.
Aja nog tjatat, ska börja fokusera på roligare saker snart. Hemsidan ska startas upp och förhoppningsvis börjar jag jobba snart. Sen måste det planeras och göras iordning för turkiet. Jag måste hitta en lägenhet, ordna visum och planera vad jag ska göra där.
Har ju en del grejer jag vill starta upp i turkiet och det kräver planering och annat.
Everybody is walking away, but I'm left behind...
Jag tänker på dig ofta, kanske mer än jag borde. När jag är på gymmet har jag den där känslan av att du kommer gå in genom dörren när som helst och det gör att jag inte kan slappna av. En blandning av oro och förväntan, kan inte riktigt föreställa mig hur det skulle kännas att se dig igen, men jag skulle gärna vilja uppleva det.
Om jag fick önska mig en sak så skulle det nog vara det, att få krama om dig igen och se ditt underbara leende. Du gav mig så otroligt mycket bara genom att finnas och jag avgudade dig som om du vore min lillebror eller kanske min son. Det var en kärlek som var enkel och ren.
Jag var inne på din sida på facebook, jag ser vad alla skriver och jag inser att jag är långt ifrån ensam om att idolisera dig som jag gör. Du var en hjälte av den bästa sorten. Jag ser hur dom älskade dig, och hur dom saknar dig nu. Jag hoppas att du också ser det.
Det är mer än två år sen du togs ifrån din familj och alla dina vänner, jag har fortfarande inte insett vad som hänt. Det jag vet är att jag saknar dig!
Du svek mig och nu är det dags för mig att bryta mitt löfte....
Nästan en månad hemma i Sverige nu, det är så otroligt mycket jobbigare än jag trodde. Jag känner i hela kroppen att jag inte vill vara här, längtar bara bort. Har inget intresse av att börja jobba, är nog mest rädsla för att fastna. Jag saknar mina vänner i bodrum. Vill ha dom nära.
Dom har gett mig så mycket energi och glädje, några av mina bästa minnen finns som tur sparat i fotografin. Här kommer en del av dom underbaraste människor jag känner.
Min syster, världens underbaraste tjej, älskar henne och hennes familj. Dom har behandlat mig som en del av familjen sen dag 1!
Finaste Guzel och baba, G och jag träffades när jag precis hade kommit och han tog verkligen grym hand om mig tills jag stod på egna ben. En underbar vän och människa!
Underbaraste T, det här är ren kärlek, från första gången vi sågs!
Finaste O, underbar kille!
Underbaraste,finaste KANKA! Älskar den här killen av hela mitt hjärta!
Jack Sparrow, den här killen är en äkta vän och jag skulle göra vad som helst för honom!
Hemma bra men borta bäst...
Jag har jättesvårt att anpassa mig till livet här, det känns som semester. Kanske för att planen är att åka härifrån igen.
Jag har sökt en del jobb och vissa hoppas jag på medans andra känns helt meningslösa.
Idag ska jag till en brukshundsklubb med en gammal chef och vän, ska bli kul! Jag känner mig dock duktig som har gått upp senast sju i två veckor nu. Trots att jag inte alls har behövt.
Du är en kämpe, en krigare av den allra bästa sorten...
Snart får jag träffa henne, min kämpe, min idol. Så stark som hon är drömmer jag om att bli. Precis när allt föll visade hon vad hon är gjord av, istället för att ge upp kom hon tillbaka med en styrka som är otrolig.
Min fina kusin fick en stroke, och det var illa. Hon kämpar och mot oddsen är hon på väg tillbaka till ett liv som hon anser är för dyrbart för att ge upp.
Hon är en fantastisk person och hon förtjänar absolut inte vad livet just gett henne, men hon kommer göra det bästa av situationen och hon kommer överleva. Finaste underbara kusin!
Sakta slocknar glöden för den värld där du är....
Vad händer med sverige? Varenda dag läser jag om djur som blir misshandlade, folk som mördar varandra för skitsaker, skjutningar och en hel del rasism. Gängen blir större och farligare, polisen blir fattigare och farligare, folk har tappat bort vad som är viktigt och är förvirrade. Sverigedemokraterna får fler och fler röster.
Sverige kan inte kalla sig solidariskt när ett parti som SD sitter i regeringen, vi har förlorat den förmånen.
Jag kan dock förstå varför dom gör det, jag kan förstå frustrationen som upstått. Vi har ett invandrarproblem, vi har politiker som är så rädda för att ta tag i saken att dom har låtit det vara och bara hoppats att det ska försvinna.
Det dom flesta missar är dock att det problemet vi har inte är invandrarna själva, det är heller inte deras fel. Vi kan inte lasta dom för ett politiskt problem när dom inte har något politiskt inflytande.
Sveriges regering har i många år varit felprioriterad, det kan inte enskilda individer lastas för. Vi alla har ett ansvar i detta, vi borde ha ställt våra politiska representanter till svars för länge sen. Oavsett vilken partitillhörighet vi har.
Detta är en allmän politisk fråga men vi är alltför upptagna med att skylla på dom andra att vi missar det och problemet växer sig större.
Jag kan lätt skylla på socialdemokraterna, säga att det är deras fel för att ha börjat med denna politik, att dom byggde miljonprojekten som har skappat en enorm segregering i landet, MEN det är försent för att lägga skuld på någon. Det kommer inte lösa något och är inte ett konstruktivt sätt.
Vi måste ALLA börja ställa frågor till våra politiker, och kräva svar. Inte låta problemet bli ännu större, inte sopa det under mattan, inte skylla på enskilda individer och framförallt sluta lägga skuld på dom olika partierna enskilt. Utan lasta dom allihopa, för oavsett vem som har haft "makten" har dom gemensamt kommit till kompromisser som skapat detta problem. Dom är alla skyldiga.
Ta tag i saken, istället för att ta den enkla utvägen genom att posta rasistiska saker på facebook, dela andras statusar eller rösta på SD.
28 år utan resultat att visa upp på min dödsbädd....
Har varit hos min mosters mans mamma, fick kanellängd och vatten. Plus en pratstund. Sen gick jag och hunden ner på stranden för att promenera, det är så fint att jag får ont i hjärtat. Hur ska jag kunna lämna allt detta vackra för att åka hem till en kall stad som stockholm?
Stockholm är vackert men iskallt.
Här är det varmt och alla bryr sig. Tar hand om varandra, involverar sig. Här pratar man med sina grannar, håller fast vid traditioner och SER varandra.
Alla här vet redan vem jag är, dom kan mitt namn och delar av min historia trots att vi aldrig mötts. Dom bryr sig redan om mig och jag om dom. Jag hör hit, känner gemenskap.
En annan hund, på en annan plats där jag hör hemma.
I drömmens värld är det vi mot dom, men jag vaknar alltid ensam...
Jag sitter utanför min mosters hus, hör vågorna slå nere vid stranden och njuter. Imorgon eller på måndag ska jag träffa min ena kusin och senare i veckan dom andra två hoppas jag. Förutom det ska jag bara njuta av att vara här, skriva en massa och försöka må bra.
Måste ordna upp ett jobb oxå. Vilken sort eller vad vet jag inte, får nog fundera på om stockholm är platsen för mig. Känner ingen längtan eller vilja att åka dit.
Har inte mycket att skriva så ni får bilder på mina två senaste tatueringar istället. Nu ska jag sova....
Två veckor kan vara den längsta perioden i ens liv....eller ingen tid alls.
Två veckor hemma nu. Har träffat mina finaste, förutom C. Hälsat på mamma och nu är jag på mina drömmars ö, Gotland. Ska passa min mosters hund när hon och maken är i kroatien. Känns skönt i hjärtat att vara "hemma", jag mår bra här.
Spännande resa hit, åkte tåg och sen buss från mamma till oskarshamn. Sen fick jag skjuts av en präst i svenska kyrkan till båten. Tung väska, tyngre själ. Glad av närheten till andlighet. Tillförsikt.
Det är jobbigt att vara tillbaka i Sverige, jag vet inte om jag kommer orka. Jag vet inte ens om jag vill orka.
