Kommer du någonsin förstå vad du utsätter mig för?
Du finns i mina tankar, trots att jag för länge sen lämnade dina...
In my heart,in my mind and forever in my soul....
Jag har mot all rimlighet bokat en resa till Amsterdam, ett par dagar bara. Med en vän, för att jag behöver komma bort igen, behöver se nåt nytt, skaffa mig nya ögon. Jag har inget jobb och inga pengar men det är värt det för jag går under här. Jag vill inte alls vara här eller göra det jag gör, finns stunder då jag bara vill skrika rakt ut i frustration över hur mitt liv här faktiskt ser ut.
Det finns inget värde i det jag har, inget alls.
Jag önskar att jag hade tänkt över resan till Turkiet bättre så att den hade varat längre. Inte för att Turkiet är nåt drömland där jag vill ha min framtid, utan för att Sverige är min mardröm. Känns som om jag druknar här.
Känner mig gammal här, som en person som levt sitt liv och nu sitter ensam med sina minnen och det finns inget bra i det. Inget vackert eller stimulerande, bara en annalkande död.
Vänskap är en lustig sak, en familj du får välja...
Jag har svårt att hitta vänner, svårare att behålla dom. Hittar oftast destruktiva förhållanden där jag antingen är den drivande eller den som drivs. Jag har ofta en känsla av att inte vara viktig, att inte räknas. Dom flesta dagarna är min telefon tyst och livlös, som om jag inte hade vänner alls. Sällan tar någon annan första steget, oftast är det jag som måste ta kontakt och be om träff. Känner mig till största delen jobbig, som en andrahandsvän. Jag kan ju inte säga att det är så, jag vet ju inte hur mina vänner faktiskt tänker om mig. Det är bara så det känns och det kan lika gärna vara min låga självkänsla eller så är det ett faktum.
Det är småsaker, som att många av mina vänner inte har haft "tid" att träffa mig ännu trots att det har gått över en månad sen jag kom hem. Att ingen kom till turkiet för att hälsa på, som om dom inte saknar mig, som om jag inte alls är viktig. Så kan det väl få vara, men kan man inte säga det då?
Det gör ont att inte veta, ofta känns det som om jag ska gå sönder. Hur mycket kan man bry sig om sig själv när man inte ens är värdig andras omtanke? Kanske är jag en dålig person, kanske jobbig...jag vet inte. För det är ju det som är problemet. Att folk inte är ärliga utan håller god min. Artighet och en vilja att undvika jobbiga situationer gör att man hellre låter saker rinna ut i sanden än att tala om vad som stör, vad den andra gör för fel. Kanske behöver jag för mycket, kanske behöver jag för lite.
Det gör ont. Det gör så fruktansvärt ont att gråta av ensamhet, att inte veta vem man kan ringa när det smärtar, att inte känna sig bekväm att vända sig till någon. Världen är farlig då, den skörheten är inte accepterad. Att känna att man inte kan vara sig själv för att då kanske dom sköra banden man bygger med andra brister.
Konstant känna sig falsk, som en lögnare.
Det här är ärligt, kanske för ärligt. Det är dock så jag känner, och jag kan vara ensam det vet jag. Jag skulle bara vilja veta varför mina vänner väljer andra framför mig. Varför jag bara får smulor av deras tid medans dom får all min. Varför jag gör tid för do medans jag gång på gång får nekande svar eller inställda träffar.
Ta det inte fel, jag ömkar inte mig själv. Jag gråter inte över människor, bara av min egen ensamhet. Jag anklagar ingen, jag anser inte att det är fel bara att det ibland är jobbigt och gör ont eftersom jag inte förstår varför det ser ut som det gör.
Det har alltid varit du och jag, så länge jag kan minnas...
Jag träffade mitt ex R i förrgår, det har gått ett och ett halvt år sen vi sågs sist och när jag såg honom gick det en rysning genom kroppen. Vi träffades för tio år sen och har varit på och av sen dess. Jag älskar honom, kommer nog alltid göra det. Han har gjort mig mer illa än någon annan, och jag har gjort honom grymt illa tillbaka. Det känns inte som om vi leker lekar, men vi kan aldrig stanna tillsammans. Vi verkar inte kunna hålla oss ifrån varandra heller.
Vi pratade lite, kysstes när jag skulle gå. Det borde kanske ha känts konstigt men det kändes helt normalt. Som det alltid gör, tills nån skit händer.
Jag förstår inte mig själv när det kommer till honom. Jag är ganska hård och ger sällan någon en andra chans och definitivt inte en tredje eller fjärde, men han har fått hundra. Visserligen har det inte ALLTID varit hans fel, men ändå.
Jag vet inte om det är meningen att vi ska vara tillsammans men att det bara är el tid, eller om det är meningen att vi ska vara ifrån varandra och vi bara kämpar emot.
Hur vet man?
The winner takes it all....
Jag har jobbat i helgen, som black jack dealer. Det är fyra år sen jag var i närheten av ett blackjack bord och jag var sjukt nervös när jag ställde mig bakom bordet utan några förberedelser. Bra gick det som tur var och jag skojar inte när jag säger att jag hade dom TREVLIGASTE gästerna nånsin i fredags. Till största delen ett och samma kompisgäng med killar som var lugna,glada och roliga. Helgen kunde inte ha börjat bättre. På lördagen var det mer spel och mer blandat med folk men alla var trevliga så jag är helt nöjd med helgen. Hoppas dock att det fortsätter såhär med jobb varje helg så kanske jag kan försörja mig snart, måste dock ha jobb på fler dagar så jag kan lägga undan lite oxå. Är så sugen på att fira nyår i Turkiet. Helst i ankara hos Dilara men om jag inte får in pengar snart är det kört.
Det var en hel del som hade kul åt min tatuering i helgen (har en black jack tatuerad på armen). Jag började ju som dealer för sju år sen och det förändrade mitt liv på många sätt, bland annat fick det mig att inse att mitt förhållande behövde ta slut, jag fick möjlighet att flytta och en hel del annat hände. Jag fick i princip ett helt nytt liv, bytte vänner och tog mig ur en massa gamla tråkiga mönster. Blev mer social och släppte på en hel del hämningar.
Jag har funderat på att tatuera in nåt som markerar denna förändring och i somras bestämde jag mig för just en black jack som består av spader kung och hjärter ess.
Counting the days....
Jag pluggar till högskoleprovet och det SUGER! Det finns få saker jag avskyr så mycket som matte. Jag har inget intresse, är inte duktig på det och tycker absolut inte att det är kul eller intressant. Det är dock nödvändigt.
Jag har inte lämnat huset på hela sen i fredags, är trött på dom här väggarna.
Aja nog tjatat, ska börja fokusera på roligare saker snart. Hemsidan ska startas upp och förhoppningsvis börjar jag jobba snart. Sen måste det planeras och göras iordning för turkiet. Jag måste hitta en lägenhet, ordna visum och planera vad jag ska göra där.
Har ju en del grejer jag vill starta upp i turkiet och det kräver planering och annat.
Everybody is walking away, but I'm left behind...
Jag tänker på dig ofta, kanske mer än jag borde. När jag är på gymmet har jag den där känslan av att du kommer gå in genom dörren när som helst och det gör att jag inte kan slappna av. En blandning av oro och förväntan, kan inte riktigt föreställa mig hur det skulle kännas att se dig igen, men jag skulle gärna vilja uppleva det.
Om jag fick önska mig en sak så skulle det nog vara det, att få krama om dig igen och se ditt underbara leende. Du gav mig så otroligt mycket bara genom att finnas och jag avgudade dig som om du vore min lillebror eller kanske min son. Det var en kärlek som var enkel och ren.
Jag var inne på din sida på facebook, jag ser vad alla skriver och jag inser att jag är långt ifrån ensam om att idolisera dig som jag gör. Du var en hjälte av den bästa sorten. Jag ser hur dom älskade dig, och hur dom saknar dig nu. Jag hoppas att du också ser det.
Det är mer än två år sen du togs ifrån din familj och alla dina vänner, jag har fortfarande inte insett vad som hänt. Det jag vet är att jag saknar dig!
Du svek mig och nu är det dags för mig att bryta mitt löfte....
Nästan en månad hemma i Sverige nu, det är så otroligt mycket jobbigare än jag trodde. Jag känner i hela kroppen att jag inte vill vara här, längtar bara bort. Har inget intresse av att börja jobba, är nog mest rädsla för att fastna. Jag saknar mina vänner i bodrum. Vill ha dom nära.
Dom har gett mig så mycket energi och glädje, några av mina bästa minnen finns som tur sparat i fotografin. Här kommer en del av dom underbaraste människor jag känner.
Min syster, världens underbaraste tjej, älskar henne och hennes familj. Dom har behandlat mig som en del av familjen sen dag 1!
Finaste Guzel och baba, G och jag träffades när jag precis hade kommit och han tog verkligen grym hand om mig tills jag stod på egna ben. En underbar vän och människa!
Underbaraste T, det här är ren kärlek, från första gången vi sågs!
Finaste O, underbar kille!
Underbaraste,finaste KANKA! Älskar den här killen av hela mitt hjärta!
Jack Sparrow, den här killen är en äkta vän och jag skulle göra vad som helst för honom!
Hemma bra men borta bäst...
Jag har jättesvårt att anpassa mig till livet här, det känns som semester. Kanske för att planen är att åka härifrån igen.
Jag har sökt en del jobb och vissa hoppas jag på medans andra känns helt meningslösa.
Idag ska jag till en brukshundsklubb med en gammal chef och vän, ska bli kul! Jag känner mig dock duktig som har gått upp senast sju i två veckor nu. Trots att jag inte alls har behövt.
Du är en kämpe, en krigare av den allra bästa sorten...
Snart får jag träffa henne, min kämpe, min idol. Så stark som hon är drömmer jag om att bli. Precis när allt föll visade hon vad hon är gjord av, istället för att ge upp kom hon tillbaka med en styrka som är otrolig.
Min fina kusin fick en stroke, och det var illa. Hon kämpar och mot oddsen är hon på väg tillbaka till ett liv som hon anser är för dyrbart för att ge upp.
Hon är en fantastisk person och hon förtjänar absolut inte vad livet just gett henne, men hon kommer göra det bästa av situationen och hon kommer överleva. Finaste underbara kusin!
Sakta slocknar glöden för den värld där du är....
Vad händer med sverige? Varenda dag läser jag om djur som blir misshandlade, folk som mördar varandra för skitsaker, skjutningar och en hel del rasism. Gängen blir större och farligare, polisen blir fattigare och farligare, folk har tappat bort vad som är viktigt och är förvirrade. Sverigedemokraterna får fler och fler röster.
Sverige kan inte kalla sig solidariskt när ett parti som SD sitter i regeringen, vi har förlorat den förmånen.
Jag kan dock förstå varför dom gör det, jag kan förstå frustrationen som upstått. Vi har ett invandrarproblem, vi har politiker som är så rädda för att ta tag i saken att dom har låtit det vara och bara hoppats att det ska försvinna.
Det dom flesta missar är dock att det problemet vi har inte är invandrarna själva, det är heller inte deras fel. Vi kan inte lasta dom för ett politiskt problem när dom inte har något politiskt inflytande.
Sveriges regering har i många år varit felprioriterad, det kan inte enskilda individer lastas för. Vi alla har ett ansvar i detta, vi borde ha ställt våra politiska representanter till svars för länge sen. Oavsett vilken partitillhörighet vi har.
Detta är en allmän politisk fråga men vi är alltför upptagna med att skylla på dom andra att vi missar det och problemet växer sig större.
Jag kan lätt skylla på socialdemokraterna, säga att det är deras fel för att ha börjat med denna politik, att dom byggde miljonprojekten som har skappat en enorm segregering i landet, MEN det är försent för att lägga skuld på någon. Det kommer inte lösa något och är inte ett konstruktivt sätt.
Vi måste ALLA börja ställa frågor till våra politiker, och kräva svar. Inte låta problemet bli ännu större, inte sopa det under mattan, inte skylla på enskilda individer och framförallt sluta lägga skuld på dom olika partierna enskilt. Utan lasta dom allihopa, för oavsett vem som har haft "makten" har dom gemensamt kommit till kompromisser som skapat detta problem. Dom är alla skyldiga.
Ta tag i saken, istället för att ta den enkla utvägen genom att posta rasistiska saker på facebook, dela andras statusar eller rösta på SD.
28 år utan resultat att visa upp på min dödsbädd....
Har varit hos min mosters mans mamma, fick kanellängd och vatten. Plus en pratstund. Sen gick jag och hunden ner på stranden för att promenera, det är så fint att jag får ont i hjärtat. Hur ska jag kunna lämna allt detta vackra för att åka hem till en kall stad som stockholm?
Stockholm är vackert men iskallt.
Här är det varmt och alla bryr sig. Tar hand om varandra, involverar sig. Här pratar man med sina grannar, håller fast vid traditioner och SER varandra.
Alla här vet redan vem jag är, dom kan mitt namn och delar av min historia trots att vi aldrig mötts. Dom bryr sig redan om mig och jag om dom. Jag hör hit, känner gemenskap.
En annan hund, på en annan plats där jag hör hemma.
I drömmens värld är det vi mot dom, men jag vaknar alltid ensam...
Jag sitter utanför min mosters hus, hör vågorna slå nere vid stranden och njuter. Imorgon eller på måndag ska jag träffa min ena kusin och senare i veckan dom andra två hoppas jag. Förutom det ska jag bara njuta av att vara här, skriva en massa och försöka må bra.
Måste ordna upp ett jobb oxå. Vilken sort eller vad vet jag inte, får nog fundera på om stockholm är platsen för mig. Känner ingen längtan eller vilja att åka dit.
Har inte mycket att skriva så ni får bilder på mina två senaste tatueringar istället. Nu ska jag sova....
Två veckor kan vara den längsta perioden i ens liv....eller ingen tid alls.
Två veckor hemma nu. Har träffat mina finaste, förutom C. Hälsat på mamma och nu är jag på mina drömmars ö, Gotland. Ska passa min mosters hund när hon och maken är i kroatien. Känns skönt i hjärtat att vara "hemma", jag mår bra här.
Spännande resa hit, åkte tåg och sen buss från mamma till oskarshamn. Sen fick jag skjuts av en präst i svenska kyrkan till båten. Tung väska, tyngre själ. Glad av närheten till andlighet. Tillförsikt.
Det är jobbigt att vara tillbaka i Sverige, jag vet inte om jag kommer orka. Jag vet inte ens om jag vill orka.
